av nån konstig anledning, så sätter man in sig själv i den situationen, tänk om, man skulle mista sin livspartner, sin älskade, sin man/hustru, ens andra hälft... va skulle man göra? skulle man överleva den fruktansvärda saknaden, då allt man gör å ser på minner om personen i fråga...
snacket efter bion tog vid där vi sluta igår... att de är dels därför man är rädd för föhållande, för att bli ensam... antingen att man blivit lämnad, eller som i filmen, att nån gått bort!
de mesta av snacket igår handla just om, att bli lämnad ensam...(inte på de sättet som i filmen, men ja...) med en massa obesvarade frågor och ett brustet hjärta. att dom gångerna har satt djupa spår, att de är dörför man är rädd nu! man vill av hela sitt hjärta, men man vågar inte ge allt...
egentligen är de rätt komiskt att tjejer å killar ser saker så olika...
"han" kan gå tre dagar å tänka massa på "henne", å sen höra av sig som om ingenting har hänt...
"hon" går å muttrar å målar upp de värsta tänkbara dessa tre dagar för att "han" inte svarar eller hör av sig...
man byger upp borgar runt hjärtat, för att de ska göra de omöjligt för någon att ta sig in, man hänger ett stort hänglås över, å slänger nyckeln i en ändlös brunn, för att va helt säker på, att ingen kan ta sig in... men när nån trotts hänglås utan nycklar, å stora borgar, lyckas ta sig hela vägen in... då vill man inte förlora de! aldrig nånsin....

skriver ba en massa trött svammel, men .. ja, jag vet inte...
vet ba att jag inte vill förlora han, som lyckats nästla sig in i mitt sarjade hjärta, för de börjar bli helt igen! taggtråden, som hållt ihop mitt hjärta förvandlas sakta men säkert till sidenband... de gör inte ont längre.... de är bara en skön, len, underbar känsla....
längtar efter dig D... massor!
din J...







