min förlossningsberättelse!

de hela började den 19 december 2013, jag låg på soffan å sov, medans christer lagade mat, när den nästan va färdig vaknade jag å gick in i köket till gubben, precis när jag kommer in där, så börjar de rinna längs benen på mig... "shit, vattnet gick" sa jag å såg nog halv skräckslagen ut samtidigt som jag börja garva... fick till svar...."nä du skojar"... de va inte jätte mycket, men rann ändå så de blev en lite pöl på golvet, hade inga känningar överhuvudtaget...  ringde förlossningen å bm jag prata med tyckte vi skulle komma in efter ca 3 timmar, så vi åkte in, blev uppkopplad på ctg, men de visa juh inget, logiskt med tanke på att jag inte hade några känningar... läkaren kom å gjorde gynundersökning, samt ett ul, men de visa ingen vattenavgång... hmm... lite smått fundersam fråga jag då va de va för vatten som kom... bm som va med i rummet sa att de kan va början på slemproppen, för den kan tydligen va väldigt vattning... ok, va inte mycket mer å göra än att åka hem igen, på natten sen hade jag lite känningar, men de höll bara i sig nån timme, sen gick de över...

på morgonen den 20 december gick resten av slemproppen, sen hade jag lite småkänningar på dagen, men inget mer...

vakna på morgonen den 22 december med känningar igen, strax innan 06 börja de, klocka dom å de pendla mellan 4-8 min... höll sig från 10-30 sek... efter en å en halv timme ringde jag in, å bm tyckte jag skulle ta en dusch, blev de värre skulle vi komma in... sagt å gjort... de blev värre, å mer ihållande... packade ihop de sista å begav oss... med stora förhoppningar!!

väl inne, strax efter 09, så kopplas jag upp på ctg, å då har alla känningar avtagit...så vi ställde in oss på hemfärd igen, men läkaren tyckte dock inte om bebisens hjärtfrekvens, så de blev ett ultraljud... å de va han inte heller riktigt nöjd med, då flödet i navelsträngen va rätt högt, vilket tydligen är ett tecken på havandeskaps förgiftning, som dom misstänkte jag hade fått två veckor innan å vart inlagd för, men sen ändå va ok.

så han börja smått prata om igångsättning, vilket satte vår värld i rullning, eller snarare skräckblandad förtjusning... till slut bestämde han sig iaf för igångsättning... så vi gick å flytta bilen till p huset å hämta väskan innan vi kom blev inskrivna, då va klockan runt 14.00...

bm kom å satte nål, å tog massa prover som va nödvändiga för än de ena än de andra, bland annat för epiduralen... vid tre fick jag första dosen av va de nu hette som iaf skulle sätta igång detta, å jag skulle ha en sån hutt varannan timme... så de va ba å börja känna sig hemma å ställa in sig på att de kunde ta tid... nästa dos vid 17 tiden, började få lite mer känningar, men inte mer än lite mensvärk, nästa dos 19.30.. än lite mer känningar... nattpersonalen kom vid 21.30, då kolla dom om jag öppnat mig nått... nja, nästan tre cm... fick fjärde dosen 22.30... sen började de, ojoj... upp å gå, å andas.... shiiit..... strax efter 23 börja de känns riktigt ordentligt, så då fick jag fatt i lustgasen.... vilket först gav mig klaustrofobi å äckelkänsla, ville inte alls ha den å slet bort den.... bm tryckte dit den igen å sa "jag vill inte veta va du tycker om den förens efter femte värken" haha tänkte jag... kommer inte vilja ha den då heller.... men ack så fel jag hade... då blev vi bästa kompisar!!! sån skön känsla... lagom smärtstillad å måttligt trött slumra jag till runt halv tolv... 23.55 vakna jag av ett POFF å där gick vattnet... de bidde varmt, väldigt blött å nån form av spänning släppte! ringde på bm å fick bytt i sängen å va nu öppen ynka 4 cm... 

mmm jo, tyckte de kändes ordentligt efter sista hutten, men nu vart de plötsligt på riktigt, väldigt riktigt... värkarna kändes riktigt ordenligt, å lustgasen satt som ett plåster över munnen.... när man väl kom på rätt teckning, å lyckades haffa värken innan de bröt ut va de en sån befriande känsla...

men från halv ett ungefär, till strax efter två, minns jag inte så mycket, värkarna avlöste varann å jag va mellan sömn å hög på lustgas...under denna tiden hade narkos kommit igen å börja ge mig smärtstillande i edan, första dosen väldigt sakta å försiktigt... vet att jag prata å vet att jag "sett" allt, men känns ändå som den tiden är i en dimma... när edan väl börja gö nytta, piggna jag till, å jag vet bm sa till mig att de är första gången på två timmar som hon sett mig i ögonen å jag pratar riktigt igen...

så de va ba å upp å hoppa å ranta runt där inne på förlossningen, blev några varv.. hehe.. vid tre hade jag inte öppnat mig nått mer, så då satte dom in värkstimulerande dropp...vid halv sex kolla dom mig igen, då va jag öppen 6 cm... å fick ny dos i edan... låg å småslumra lite mellan värkarna... halv sju skulle jag på toa... då hade benen domnat helt å hållet... kände dom icke, men skulle ändå upp.. de va läskigt... kom iaf in på toa, bm å uska som jobbat natten sa hejdå, å gick hem... jag stod upp å vagga lite, 06.50 satte jag mig i sängen igen, rätt pigg... edan måste gjort väldigt stor nytta för jag kände knappt av värkarna... men de kändes däremot som jag satt på en handboll var gång, de tryckte lixom neråt... tänkte inte mer på de, visste dag bm å uska skulle komma in å kolla mig de första dom gjorde, så ville inte stressa dom å jag hade juh inte ont...

dom kom 07,15, med en läkare, för då ville dom ta prov på lillens huvud, då hans hjärtfrekvens inte va helt ok, så dom förbereder sängen i gynställning å 07.20 lägger jag upp benen å läkaren sätter sig till rätta, bara stirrar mig mellan benen å utbrister "men där är juh huvudet!!!" gubben flyger upp från sin säng, å utbrister typ samma sak, bm kollar samtidigt å ser att jag är fullt öppen.... lillens hjärtljud börja sjunka, å de blev brått, sugklocka å larm, sen va de 12 pers i rummet... tre krystvärkar å ett sug senare är vår lille gosse ute 07.27 den 23 december!! blålila å livlös låg han på min mage, då han hade kommit ut med navelsträngen runt halsen, läkare å neonatal ssk lägger han på skötbordet å försöker få liv i honom... tar lite tid, å jag hinner tänka mycket... till slut kommer de man längtat efter som en tok, skriket... å då brast de totalt... vet jag drog i christers tröjja å fråga va vi fick, då jag inte hann kolla de när han låg på min mage... en liten pojk blev de!!
4110 g å 55 lång!!

bm kolla mig å konstatera att jag inte spruckit över huvudtaget!! inte nått, vilket va ett smärre under, då de gick så fort på slutet å dessutom sugklocka.. fick se "livets träd" å försöka smälta att lilleman äntligen kommit ut till oss...

så de tog 16,5 timmar från de jag blev igångsatt, vilket alla läkare sagt är väldigt bra! =)

sen blev de några turbulenta veckor, men de är en annan historia, som kommer en annan dag! =)