PMS

gränsen är hårfin, de är inte mycket som behövs, åt nått håll,
en fel blick,
fel ord,
fel sak på fel plats,
fel tid,
fel tillfälle...

även om allt är rätt, så är de fel,
även om de egentligen inte är fel ord, fel sak, fel plats, fel tid eller tillfälle, utan allt är som de ska, inget är fel...

så blir de så jävla fel iaf!
gränsen är hårfin, från absolut ingenstans, mitt i en trevlig middag med vänner å bekanta, en mysig morgon med kärleken, en promenad med hunden, när man sitter själv i soffan, i bilen...

VART som helst
NÄR som helst
HUR som helst

ilska å agresivitet, mot allt å alla, nåde den som kommer i ens väg, den får veta att den lever!
eller otröstlig gråt å nedstämdhet, tårar som rinner, nä.. ska jag va ärlig så fullständigt forsar dom, å vare sig jag, eller någon annan kan göra nått år de, gör man inget, blir de fel å jag gråter bara mer, gör man nått, kramas, håller om eller ba frågar... så gråter jag om möjligt ännu mer!!!

de är inte bra, de påverkar ens liv, man vet att man är så, men man kan inte göra ett skit åt de!
man kan inte lägga band på sig själv, för de går bara ut över nån eller nått annat!
känslomässig berg och dalbana, som gör att man mår så fruktansvärt dåligt psykiskt.

har piller, men dom gör minder å mindre verkan.
va hos läkaren i slutet av förra året, fick ut nya tabletter... vattendrivande skulle funka.. in my as att dom gjorde... blir ba mer sur/irriterad/lessen för att man behöver pinka hela tiden!
nä, får bli en annan läkare nästa gång!!! å de är snart!!!