jag har i alla år älskat att va ensam hemma...
ba va jag, ingen å anpassa sig efter eller nån annan å ta hänsyn till... har alltid tyckt å tänkt att "gud va jobbigt" å bo med nån... å alltid behöva kolla med den andra om de är ok si eller ok så... ska vi äta detta eller detta, ska vi ha en sån här eller en sån där...
jag har aldrig tyckt de vart tråkigt å sitta ensam hemma å ba inte gö nått...
även i mitt förra förhållande, så älskade jag att va ensam... kanske för att jag omedvetet kände att de inte va rätt, eller för att de alltid va jag som bestämde å aldrig fick vare sig medhåll eller mothåll... utan bara svar som.. `jag vet inte, jag kan inte sånt, de spelar ingen roll, gör va du känner för, jag har inte de intresset så bestäm du...´ när man fråga nått eller villa göra nått... får man ingen respons för de man gör eller vill göra, så blir man mer å mer ensam, varför ens bry sig när man inte få nå svar tillbax?!
man blir ensam oxå när man får göra allt själv.... när man måste tjata om än de ena än de andra.. vilket egentligen innefattar allt! då gör man de själv, då lever man själv, då tänker man på sig själv... man försöker hålla ut... men när man inte gör annat än å längtar efter att helgen ska ta slut så man blir ensam igen, då har de gått för långt!
men bor man med nån som hjälper till, som man inte behöver tjata på, som tar egna initiativ, som lagar mat utan att man ber om de, som vill hitta på saker å inte ba sitta hemma eller sova, som tar för sig saker, som visar uppskattning på alla sätt å mer därtill! så blir de annorlunda, på alla sätt... när man tänker "jag måste göra detta för annars blir de inte gjort!!!" då blir de sjukt jobbigt å tråkigt å man vill inte... men när man vet att man inte måste, utan den man lever med faktiskt är handlingskraftig av eget bevåg, då är de mycket lättare å göra de!
hur som haver, ett långt utlägg till slutpoängen.... hehe... men iaf... nu för tiden är de pisstråkigt å va ensam hemma...
ingen å mysa med i soffan, ingen å klia på ryggen, ingen närhet, inget tjyvnyp å brottningsmatcher, ingen å krama i duschen (kan nog räkna på en hand de gånger jag duschat själv detta året) ingen å somna sked med, ingen å krypa in under täcket till på morron, ingen som kryper in å lägger armarna om en å viskar "god morgon älskling", ingen å titta på å känna hur de bubblar av lycka....
de är väl när de känns så, som man verkligen hittat rätt...
när man inte vet va man ska gö av alla känslor när man får en puss på pannan, en smekning i förbifarten, fina ord, ofta höra att man är älskad... de värmer å bygger upp självförtroendet enormt mycket!!!
ärligt talat, numer hatar jag att va ensam hemma! så tråkigt....
tjing...
1 vecka sedan