för ett år sen idag, va jag inte så jäkla kaxig...
10 mars 2008 11:00 am skulle jag infinna mig på
Atlanta City Court...
för att citera min dagbok från usa,
"... ett mardröms liknande äventyr börja ta fart, utgångsdatum å stämplar hit å dit fick, min annars lugna å givande tillvaro, till ett mindre helvete! i tre veckor skulle jag våndas... tankarna kring detta gick upp å ner, ibland rörde de mig inte ryggen, ibland ville jag ba försvinna... som vanligt går veckorna alltid väldans fort, och igår va de dax.. 11:00 skulle jag infinna mig... jajks!... "
att jag överhuvudtaget överlevde de veckor från att jag blev påbackad tills jag skulle va i rätten, de är ett smärre mirakel... dom äventyren jag begav mig ut på då, skulle jag aldrig göra om igen... jag va in i atlantas mest skumma å slummigaste område, å hamna på nå undangömd polis station, bland folk som jag inte skulle vilja möta i en mörk gränd, stora biffiga BIFFIGA poliser med skottsäkra västar, stora pikadoller å extrema basröster som undrar va jag gör där... jo, jag behövde få tag i diverse stämplar å grejjer... idag kan jag garva åt de, men då va jag baskemig inte kaxig, då kände jag mig väldigt ensam å rädd...
nu när jag tänker tillbax, så minns jag de som igår, ser gången utanför rättssal 5 A som jag skulle in i, de va en grå dassig heltäckningsmatta, med blåa väggar, å bruna träfasta bänkar längst med.. å de satt massa folk utanför, å de va även massa folk inne i MIN sal.... trodde juh jag skulle va ensam... att jag inte dog när jag klev in... å de va som på tv... exakt!!!
"... mer å mer folk kommer in i salen, alla ska sätta sig... klockan närmar sig elva å kvinnan jag registerar mig hos ställer sig mitt i salen å förklara hur allt kommer gå till... hon stod nog där i 10 minuter å babbla... man fick knappt andas där inne kändes de som, man skulle sitta tyst å inte röra sig å inte gö si å inte så å inte ditt å inte datt... till slut blir hon tyst... då de ist kommer en stor svart vakt å, i mina öron, skriker "ALL RISE", kan lova att jag stod som sköten ur en kanon ..."
då vart jag fasen rädd på riktigt... helt seriöst, jag skaka som ett asplöv... haha... domaren kom in, å vi fick sedan sätta oss.. folk fick i tur å ordning gå upp å redogöra va dom hade gjort å dom fick sina böter..."... jag satt på helspänn å va måttligt nervös när jag till slut hör mitt namn, å ett annat namn roppas upp samtidigt... med svettiga händer, skakande ben å en puls som slår snabbar än en tickande motor i 280, ställer jag mig upp å kollar runt lite diskret för att se vem som mer ska fram... då va de killen som kört på mig.. ja, vi kom fram, å domaren fråga om jag ansåg mig skyldig eller inte skyldig till att ha kört utan körkort ..."just då kändes de som mina knän va gjorda av gele å att mitt skelett, som skaka värre än, ja jag vet inte, eka i hela salen... när jag skulle svara kändes de som att jag hade käkat en påse dammråttor till frukost... iaf...
"...
jag svara "skyldig", för trotts allt så va jag juh de... men förklara hur de låg till... å visa att jag hade med mig alla papper, men de ville domaren inte se.. han sa ist... "you are free to go!!"... de enda jag fick betala va en summa av $15 för "rätts tid"... å jag kunde äntligen andas igen... jag va fri!! ..."
jag andades inte på väg ut, när jag hade stängt dörren till rättssal 5A, i atlanta city court, va jag tvungen å sätta mig ner... hittills är de nog den värsta, mest skräckinjagande upplevelse jag vart med om i mitt 25 åriga liv... å jag hoppas aldrig nånsin att jag ska behöva känna den känslan igen!!! när jag kom utanför huset ringde jag mamma å pappa, jag minns inte ens va jag sa... men de måtte vart en salig blanding av lättnad å ja.. jag vet inte...
för två år sen hade jag vart i atlanta lite mer än en vecka, å i usa två veckor... jag hade precis börjar de första å bland de största äventyren i mitt liv!! fy fan va underbart... men visst, de va inte alltid en dans på rosor, man hatade allt va usa hette å man ville inget annat än att åka hem... men de gick över på en dag... jag vet, jag känner fortfarande känslan från att köra på 75:an för å hämta lillan i skolan å tänka "fy fan va ball, jag bor å lever i usa, jag kör bil här..." å kunde börjar asgarva å skrika som en tok för att jag va så lycklig, eller när man vart en kväll på
atlantic station å käkat middag med brudarna, surrat massa skit, druckit kaffe, haft bio maraton å körde i vilse i de oändligt stora p husen... kvällarna på
borders, dom va guld värda.. ba sitta å läsa skvaller, dricka kaffe å surra ännu mera skit... pizza buffen på
stevie´bs å surra ännu mera skit...
moes, skedmyset å surrandes hemma hos sandra i marrietta... de går inte att beskriva.. jag vill, men kan inte skriva allt jag vill.. för jag skulle aldrig kunna sluta skriva... upplevelserna tar aldrig slut.. å de kanske låter tråkigt, eller som "jaha, vadåra" men för oss som som va där, så va dessa kvällar å dessa brudar ens liv å familj... de va ens allt...
jag är så fruktansvärt ofantligt lycklig att jag flytta, att jag fullföljde min dröm. å jag är så jävla mallig att jag gjort de! å jag är så jävla stolt, å helt ärligt så tycker jag att jag är så jävla modig som våga!! jag berömmer aldrig mig själv, förutom i de här fallet, å jag tycker att jag har all rätt att göra de!!!
jag har snart vart hemma i ett år... men jag får fortfarande en sjuk längtan tillbax... å de kommer jag nog alltid att få! de finns mycket här hemma som gör en påmind om livet där nere.. framför allt musiken! jag vill inte flytta tillbax, å skulle jag få möjligheten, så hade jag inte velat göra om de! men de beror juh oxå på att jag lever ett underbart liv här hemma nu... de finns inget i värlen som jag skulle vilja byta mot detta...
som jag skrev förut, för två år sen nu hade jag precis börjar mitt första å dittills största äventyr i mitt liv... nu har jag börjat mitt andra, å förhoppningsvis livslånga äventyr... å med de kommer de komma massa överaskningar!!! å jag kommer njuta i fulla drag...
å de bidde mycket nu.. hehe
för att återgå till idag, till nu...
i fredags kom jojo å hämta mig å kärleken å vi begav oss upp till ea i skene, käka lite taccos, surra skit, pimpla lite alkohol å ba hade en allmänt trevlig kväll... de kommer aldrig bli som förr, men snarlikt... vissa saker förändras dock aldrig... =)

alkolholen måste juh sitta säkert!



ea, i alldeles egen hög person!! ;)

å som sagt... vissa saker förändras aldrig... ;)
puss på dig ea...
igår va vi hos en jurist å skrev papper på lägenheten å grejjer.. surra lite sambo liv å allt möjligt!! å ja jo, vi ska gifta oss... nångång :P hehe
nä, nu har jag skrivit på tok för länge, kärleken är i uddevalla å gluttar hocket med ett gäng gubbar å jag ska slänga mig på soffan å kolla på NCIS...
tjing...