hjärtat har sina skäl, som förståndet aldrig kan förstå!

igår kväll innan jag somna låg jag å filosofera för mig själv med mp3:n på högsta volym...
tänk om väggar kunde tala... som väggarna jag har runt mig nu... dom hade nog kunnat berätta en hel del om mig... dom har sett mig glad, lessen, arg, kär, lycklig, besviken, likgiltig, övergiven... dom har nog sett mig i alla sinnesstämmningar jag nånsin haft... tänk om väggar hade kunnat föra statistik på hur man mår, då hade man kunnat undvika dalarna som kommer, man hade kunnat leva på toppen hela tiden... ist för att livet ska gå som en berg och dalbana upp å ner...

för mitt liv kan verkligen likas med en berg och dalbana... allt gick toppen... de gick upp å ner så där lite lagom som de ska göra... inga större vinster eller förluster... men tillslut kom stupet, de gick rakt åt pipsvängen... då samla jag ihop mitt liv å drog, försvann å va bara lycklig i mig själv, jag va på toppen igen...gud va underbart de va, jag mådde så bra, men de va för bra för att vara sant, de riktigt kittlade i magen... sen komde där 90 gradiga stupet igen, som nästan gick som lopar, fast baklänges... riktigt långt ner, å fort.. i en hastighet utan dess like... sen sa de bomb stop... de va slut.. färdig åkt... de tryckte lixom till sådär i magen som när tåget bromasr in sådära hårt, å jag tänkte i mitt stilla sinne... aldrig mer...

men man ska aldrig säga aldrig... som man säger till ryttaren som faller av hästen... de är lika bra å hoppa upp igen! å visst är de de... i längden.. för förr eller senare så hamnar man i en berg och dalbana osm aldrig tar slut.. men som aldrig har dom här fruktansvärda dalarna... utan lagoma ups´n´downs.... jag har precis satt mig, dratt ner säkerhetsbältet å sakta börjat rulla igen... sen får vi se om de bara är en provtur... de kan jag inte svara på nu... :P